flikan. Det lyckades honom snart att befria henne från den blyghet, som hittills hindrat henne att deltaga i samtalet. Om den projekterade förbindelsen talte han ide ett ord — han wägade det icke; men hon antog det för delikatess, och war honom tacksam derför. 3 stället förde Han samtalet på hennes hugliga förhållanden, hennes omgifning, sysslor och förströelser, och gladde sig mycket öfwer hennes naturligt goda förstånd och åt de ljusglimtar af qwickhet som röjdes i hennes swar. Då han såg ett fortepiano i rummet, och förmodare att hon spelade och sjöng, bad han henne sjuga en liten romans, som låg uppslagen; han wille då accompagnera henne. Hon uppfyllde hans önskan, med en wisserligen icke utmärtt, men ren och behaglig röst. De gamla inträrde i detfame ma och blefwo stående i dörren med glädjestrålande ögon, till dess sången war slut. Ja, fom ni ser, yttrade Bernard, är Hortense litet musikalist. Wi ha förjt för hennes uppfostran få godt mi kunde, och hållit de bästa lärare åt henne. Och hos sin tant, der hon wistades ett par år, har hon förkofrat fig mycket, det måste jag erkänna. Wien nu till bords! Wid bordet fit Charolais fin plats mellan far och dotter. Ånrättningen war god, minernua förträfflina, Bernard en munter och förekommande wärd, och Charolais en underhållande bordgäst. Man kom snart i den gladaste sinnesstämning. ö Bland andra samtalsämnen, som bragtes å bane gjorde Bernard äfwen några frågor om den unge mannen eller hans anförwandter hade tagit något steg för en möilig befordran åt honom på embetsmannabanan. Charolais, fom hittills utan att särdeles låta genera fig, hade sammanblandat fin egen personlighet med den aflidne Beaucaires, swarade nu att i detta