Gengangaren. (Forts. från N:o 80.) Salig, utbrast Bernard. Gudbewars! är er mer röd? När då? Men berätta; derom har iag aldrig hört ett ord. Charolais märkte att han gått för långt men förlorade litwäl ej kontenansen. Har vi ide wetat det förr? Det är öfwer ett är sedan. Ofwer ett år sedan! Ja! det liknar er far; han har aldrig welat omnämua berröfliga saker. Stackars karl! Mistat fin hustru — Men ni liknar henne, det är säkert. Jag har en silhonette af henne — och uu kommer jag ihåg, jag bar äfwen ert porträtt. MU tt? frågade Charolais förslräckt. MNatursigtwis. Jag måste dock weta huru ven unge herrn ungefärligen såg ut, som wi hade bestämt till — ni förståär hwad jag menar. Kort och godt, jag anumobode en ung målare, egentligen blott eu vilettant, att i största hemlighet, utan att någon derhemma hos er fit weta derom, sände mig ett porträtt af er. Det är wäl blott en blyertsteckning, men den är wäl gjord. Jag skall straxt hemta den. Charolais önskade alla dilettanter för hin i wåld: ty nu stulle troligen sanningen komma i dagen, och han såg med en suck på Hortense, i hwars närhet han tanste war i dag både för första och sista gången. Bernard inkom snart med porträttet i handen. Wid första ögonkastet upptäckte Charolais att ret ide hare ringaste likhet med den unge Heaucaire. Men härs med war han föga hjelpt, ty med honom sjelf hade bet ngturtigtwig ännu mindre likhet. Man såg om twertande på honom och på teckningen, man jemförde