huru fa bortjagad denna otyctsbringande lyx? Fallen i denna tidens ström, söres man såsom af en ocmotståndlig matt, och om räddning ffall ske, bör den ske innan man, krossad af det hotande swalget, till intet göres och förswinner! Hförmögen att kläda mina känslor och tankar i ord — den lätta pennan är långt fwårare för bonden än hran och plogen — wille jag dot widröra ännu en sak, öf werlemnande åt hwar och en af mina litar att sjelf pröfwa om min mening är den rätta och förtjenar påaktas eller icke. Då det torde medgifwas, att den egent liga fällan för penningetillgången under en tid warit träwaruhandeln, upprepar jag åter min förundran öfwer den pens ningebrist, som nu gifwer sig tillkänna, och sår på samma gång yttra min mening, att, hwad wi i detta år erfare, är endaft ett ringa förespel till hwad som i en lort framtid blir en mertlighet. Med NÅGON kännedom om den skogstillgång, som på orten finnes, och med fästad nppmärffams het på den förödelse, dessa skogar under sednare åren fått widkännas, fan man utan öfwerdrift antaga, att om man någon tid, på fin Höjd 20 år, återftår af denna dyrbara Guds gåfwa ingenting annat, än tala, ofruktbara flipvor och fält. Och da man icke under den goda tiden inbesparat en skärf, hwar då taga penningar ifrån? Jcke nog med att allt kommunalonera — hwilka bonden i förra tider med egna händer utgjordt in natura, ifrån nöplos gen — intill. prestlönen — nu äro för: wandlade och skola utgå i kontanter, utan hwad wärre är, att ett helt slägte är uppammadt i lyx och öfwerflöd, som af wanan blifwit förwandlad till en andra natur, och hwilken redan i wåra dagar i något enstaka fall wisat sig ega en makt, tillräcklig att förmå individen taga fä derna från froppen blott för att tillfredsställa desamma. Wänner: J som hafwen hjerta för landets och det uppwäxande slägtets wäl, höjen eder röst; gifwen ett råd mot detta onda medan tid är, ty Ett ord i sinom tid är fåfom ett gyllene äpple i mågifälen.