l Qlleende a awertan at förenämnde bes skaffen het noggrannt iakttaga hwad dem lagligen åligger. ——— ————— En bondes tankar och erfarenhet på närwarande tid. (Ur Skellefteå Tidning.) Det är en gvufligspenningetid — fas: ligt ondt om pengar — det finns ide pengar alls. Detta språk, denna klagan hör man dagligen upprep2s af tommande och gående; oh hwem will förneka att få är? Det är tywärr sannt, penningetiden är ganska bister. Förunderligt dock att så är. Jnsändaren, boende i länets norra del, har sig nägorlunda bekant, hwilka enorma penningesummor, som under en tio års tid årligen inflödadt — i en del socknar får man räkna till Hundra tufens tals Riksdaler per år, och dot finnes ide pengar. Då detta penningeflöde under innewarande är något minskats, så är allt sammans såsom med ett trollslag förfrunnet. Wid denna owäntade upptäckt fram stär sjelfmant den frågan: hwem rår för att pengarna äro borta, hwem är orsaken till deras förswinnande? Några egentliga tjufwar kan man just icke misstänka; dock är fara wärdt att det finnes en, som, uns der utdelandet af sina Ioabs-kysfar, beröfwar oss mycket godt; men en sådan upptäckt är så mycket mera öfwerraskande, som denne just är en mångårig och ganska för samiljewän, hwillen man ide få gerna will misstänta, will hafwa öfwerseende med och i det längsta icke blottställa hans goda namn och rytte. Likwäl, det måste uttalas, han bär det wackra namnet — lyx. Min wän; du som tycker att hans namn af mig skändeligen förtalas och före nar dig med den hopen, som med sitt Nej voterar för hans frilännande, för dig will jag utan att inlåta mig i strid härom, endast i enlighet min pligt, framställa ett litet exempel, wisande huru lyxen far fram på pura bondlandet, der han, fom det för ges, till fin lycka har mest fria Händer. En wän till mig emottog för 10 år sedan ett hemman, för hwilket då betaltes 2750 rdr rmt och hwilkens familj under dessa år utgjorts af tolf (12) personer. Dagligen under denna tid har familjen förtärt 20 koppar kaffe. Om hwarje kopp med grädda och socker m. m. kostar 4 öre, hwilket wäl ej bestrides, blir summan 80 öre pr dag, 202 rdr pr år och således på 10 år 2920 rdr rmt. Endast kaffet — twifwelsutan en öfmerflödselter lyxartilel — hade under dessa år med 170 rdr öfwerstigit hwad Hela hemmanet kostade. Nå wäl, du som så ifrigt tager lyxens. parti hwad tycks härom? — Hade den årliga summan som sålunda kaffet obemärkt uppslukat, blifwit insatt i ortens sparbani och hwarje års ränta kapitaliserad, så hade i denna stund funnits en summa af 3672 rdr uti den nu af twinsot lidande pen ningepungen. Den har rätt, som säger att kaffet ide är den enda artikel, Ymarigenom lyxen tillgodogör fig wåra små penningetillgångar; men i det anförda exemplet wisar fig kaffet ensamt fom skuld till ett nedslående resultat. Att dessutom många saler likasom kaffet utan skonsmål plundrar arbetarens penningepung, det låta både drängar och pigor i wår tid en nog: samt fe. Drängen, klädd från topp till tå uti fint kläde, korderoj eller doffel med äkta mössa och blanka skodon, skulle lätteligen passera för en fin gentleman, om ide bristande hållning och spräket röjde, hwilken klass han tillhör; oh pigan uti fin granna utstyrsel, bygd på en widt oms fattande frinolin för hwilken den wanliga dörren ofta är otillräcklig, wisa tydligt och klart hwarest pengarna i wåra dagar taga wägen, mycket, mycket annat att förtiga. — Som jag förmodar att någon torde finnas — kanske ock många — hwilka