det gamla äkta paret med ängsliga ögonkast. Emellanät gjorde de sig ärende ut, och kommo in igen utan att weta hwad de sjelfwa wille. En gång git fadren till Hortense, och klappade henue på kinden, men utan att säga något Hon räckte honom då handen såg mildt på honom och försökte småle, men det wille ide riktigt lyckas. Emedlertid började Bernard blifwa oro: Lig, ech sag oupphörligt med otålighet ut genom fönstret. Den gamle Beaucarie hade blott skrifwit dessa ord: Precis klockan twå, inträder min fon i ert hus. Så mil på arund af hans kända accuratess, fom af det luftiga infallet, med det lakoniska brefwet, tunde man trygat lita på att få också skulle skle. Men tlocran war nära half tre och der syntes ingen swärson. Den gamle betjenten, fom war posterad i förstugan och fielfmant, hade flera gånger warit ute och fett efter på den långa rala gatan, rapporterade att intet tecden till wagn syntes. Ändtligen hör man en wagn rulla på gatan. Betjenten rufar af sig sjelf ned, ty hans intresse för denna wigtiga familicangelägenhet är nästan lika stort som de andras. Efter ett ögonblick återkommer han fläsande in; Iu är han här! den unge Beaucaire; wagnen håller redan utanför. Bernard och hans hustru ställde fig batom en jalusi och blickade ut. Men det är ju en elegant ung man! utropar Bernard, med strålande ögon. Ja och wacker och mwilwert, tillägger hang älta hälft. Wi måste ut och taga emot honom. Och metdan de skynda ut står den stadtars Hortense, förwirrad oc) darrande i ett hörn af rummet och fiödjer fig mot wägaen. Det gamla paret utkom i tamburen just fom Charolais trädde in. Anblicken af den wackra unge mannen, med sitt lediga otwungna wäseu, tansle ocksa hans moderna och smaffulla klädsel, gjorde ett få ber