Gcugat garen. U swerjättnina af C s. (Ur Biekingspujten.) (Forts. från N:o 78.) Det är förut nämndt att Bernard hade en kompanjon, mid namn Grignan. Denne war cn ganska skicklig affärsman, men af ett besynnerligt och hals: starriat lynne. ufwen han hade tysthet umgåtts med ett giftermålsprojelt; hans fon Gustaf, en hygglig och särdeles hoppgifwande ung man, wille han stulle ingå en förening med Hortense. Bernad kunde, enligt hans tanke, ide hafwa näget deremot, och flickan ännu min: dre, som fedan barndomen warit bekant med hans son. Om sonens tyd: mar ingen fråga; ty Grignan war wan att befalla i sitt hus, och wäntade tystnad. Detta wisste Guftaf allt för wäl, och wågade derföre icke göra inwändningar. Men han kände fia ganska olydlig till följe af fin sarers beslut. För Hortense hyste han hiertlig wänskap, men ide kärlel: Redan för längre tid sedan hade han fästat fitt hjerta wid den wackra Gabriella, dotter till Barnards halfbroder, en icke järdeles förmögen man. Men säwäl han sjelf fom Gar brielle, hwilten metswarade hans böjelse, woro för: mycket undfallande, och af för saktmorig tarakter, för att på allwar wåga metsätta fly den gamle, enwise Grignan. Ja, det wore till och med att befara att Gabrielles far af stolthet skulle sätta sig emot denna förbindelse, om han hade ringaste aning om, — att ben wore stritande mot Grignans önskningar. De ilsfante måne under vesfa omständigheter nöja fig watt i hemlighet bellaga fig för hwarandra öfver a härda öte. sÖrignan git nu en eftermit dag in till fin fom