Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1865, sida 3

ett intagande ansigte och ett mildt uttryck i sina ögon och i sitt småleende. Hon stod i bildnina lånat högre än fin omgifning, till fölie af en wistelse under ett par års tid hos en tant några mil från Paris. Uppe fostrad med utomordentlig ömhet hemma såsom enda barnet, hyste hon för fina föräldrar en obegränsad kärlek och intet kunde mera smärta henne än att wålla vem en sorg eller en felslagen förhoppning. Hon motsatte fig ej heller det wal man hade gjort å hennes wägnar, och utan henne wetskap; hon wisste att vet skett i största wälmening oc att man endast hare hennes lycka till ögonmärke. Jcke heller ansåg hon det omöjligt att hon kunde fatta tycke för den unge Beaucaire och blifwa lycklig med honom, oaktadt hon först nu skulle göra hans bekantskap. Men hon kände sig beklämd; hon tänkte med oro att det kanske wid första sammanträffandet med den unge mannen skulle wisa fig att hon alls ide kunde trifwas i samma ffer, utan att detta få lätt märttes af hennes föräldrar. Hwad skulle hon under sådana omständigheter wälja? Bedröfwa föräldrarne eller uppoffra sig sjelf. Dessa tankar blefwo naturligtwis allt lifligare ju närmare den tidpuukt nalkades, då den unge Beaucaire kunde förwäntas, och intrycket deraf hos henne war märkbart. Hon hade blifwit blekare och stillare. Bernard och hans hustru, begge twå godhjertade och bestetliga menniskor woro å sin sida icke heller rätt belåtna med hela denna affär, och det förtröt vem I tysthet att de inlåtit sig deri. Oaktadt de upplysningar Bernard efter hand inhemtat om den unge Beaucaire, hwilfå alla talte till hand fördel, kunde man lifwäl ide weta huru pass mycken partiskhet fom blandade sig i dessa loftal. En sådan herre kunde taga sig bra ut i en provinsstad, men skulle kanske i