Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1865, sida 2

draga fia, oaktadt han heldst hade fett sig befriad der: ifrån. Men han tröstade fia med att dessa menniskor icke hade känt Beancaire personligen, och derföre icke torde taga sig hans död så nära. Omkrina klockan twå, satte han sia i i en kabriolett och då kusken frågade hwart han skulle köra, gaf han honom arressen utan att en gång se på den. Det är ett godt stycke wäg, anmärkte kusken; det är på andra sidan Seinen, få wi måste skynda på. JIa, det fer jag bHheldft, swarade Charolais, men låt mig fe på dig rigtigt. War det icke du, fom förde oss till Paris i går eftermiddag. Jo bästa herre, det war det wisst, och det gläder mia mydet att jag just i dag får köra för er igen. Men är du då ide längre ffjutsbonde? Mej vet war min sista resa i går. Jag har aift mig för en wecka sedan. Min swärfar är en beftedlia karl och ganska wälmående. Han bar agifwit mig denna kabriolett i hemgift. Det betalar fia bättre. Jag bar i dag redan kört ett halitjog gånger, ty fer ni, kabrioletten är nyligen ommålad och sticker folk i ögonen. Och nu har jag till på köpet nöjet att föra omigen för er redan första dagen jag begynner min nya rörelse. Det är ett godt tedten. Med dessa ord aaf han hästen en klatsch, och Charolais glömde snart under den rigtigt nog ganska länga wägen både Beaucaire och sitt oangenäma uppdrag, medan han låt sina tankar öfwergå till gladare föremål. Hand onkel general 35, skulle samma afton inträffa i Paris och taga in i det hotel ter han sjelf bodde. Af honom ffnlle ban få weta när han tunre tillträda fin nya befattning och hwilka förmåner, fom woro förenade med den, ty han war ännu föra bekant med det nya embete, han skulle tillträna. Sedan han åkt