Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1865, sida 2

fordrar, förutsatt att man sjöelf önskar räknas till bilcadt folk, Han har låtit undfalla fig ärekränkande uttryck om mig i flere personers närwaro, få att jag måste fordra satisfäction. Duellen skulle således försiggå; begge vuellanterna intogo sina platser, och på ett gifwet tecken sköto begge på en gång. Beancaire träffades midt hiertat, wacklade och sjönk till marken utan att gifwa ett ljud ifrån fia. Charolais ilade straxt till honom och fattade hans hand, men han fände blott en fwag tryd:ning. Den unge mannens forta lefnadsbana war redan slutad. Chirurgen förklarade all bjelp öfwerflödig. Lifwets sista gnista war utslocknad. Den främmande herrn, närmade sig kort derefter till Charolais, och ajorde i det han tog ajsked några ursätter. Han beklagade på det högsta, detta forg: liga resultat, och bare gerna sökt att förebygga det; men bet hade ide stått i hans makt, etc. Ehuru Charolais hade temligen starka nerver, kände han ett innerligt medlidande med den stackars unge mannen, som just nu skulle gå nya förhållanden till mötes och redan i perspektiv såg en lius framtid, men nu få plötsligt blifwit bortryckt. Det lås emers lertid ide i hans natur att försjunka i onyttia klagan. Han fogade nödiga anstalter att den döde blef förd tillbaka till hotellet och lät hotellwärden göra anmälan hos wederbörande myndigheter om hwad som passerat. Begrafningen blef bestämd till samma dags eftermidz dag klockan half fer. Men det obehagligaste uppdraget återstod. Han skulle lemna paketen oc) brefwen till Beaucaired till: ämnade swärfar, och) underrätta honom och hans dotter om denna oförmodade och beklagliga händelse. Denna pligt, kunde han ide efter vet löfte han gifwit undanI