Norrländska Korrespondenten – 30 september 1865, sida 2

anscende. Ni måste möta honom, och tå wisar det fia om denna strid låter fredligt bilägga fir. Har ni en betant eller god wän här i Paris, fom fon följa er. 2 Ife en enda. Tillåt då att jag erbjurer mitt biträde. Och förs öfrint, begif er nu till hwila och tänt ide mer än nödiat på denna obehaaliga sak Ni skall förmodligen titigt upp i morgon då ni twifwelsutan har ett och annat, ni önslade orena innan mi fora bort. Charolais mar på fin unge mäns wäanar icke wäl till mots öfwer denna affär. Efter hwad han tände om den utmanande Herrn, war det föga att boppas, hwarsen på en wänlig förlilnina, eller på ett godt slut påduellehochehuru kort hang bekantskapmed ren unge mannen war, lände han fia dock dragen till honom, genom den naturfriska om också något lanmtliaa rnaiviteten i hans wäsen, och närde redan en wiss wänskap för honom. På morgonen infann sig Beancaire i hans rum, och bemödare fia synbarligen att taga det fom före stod, på få legert fött fom möjliat. Men vet lyckades honem ide; hans upprörda sinnesstämnina röjde sig vevan i hans förändrare utjcende. Dock måste vet medaifwas att han mindre suntes mara änaelia för olycan, än att han, genom sin ringa öfning i wapens handterante på nået sätt fule söra fir till åtlöje. Han lät derföre eckså, ehuru med någon moetwilja Chåarolais gifwa sig någon anwisning om buru man, uppställte fin, höll pistolen m. m. och önskade också weta om icke man förnt ajorde en artia helenina. Jnnan de benäfwo sia bort tog ban fram en liten paket. 7 Haa är werkligen förlägen för allt vet beswär jag gör er, fare han. Jaa star redan i få stor före bindelse hos er, att jag werlligen fruktar att mifbruka er godhet ... (Forts.)