en månad efter fin ankomst gjorde en middagsbjudning för omkring tiugo personer, inbjöd han endast af de sistnämnde. Charolais wisste att vet ffulle tjena till ingenting att bedja onkeln att äfwen invitera några af familjens gamla umgängeskrets. Han träffade der före i all hemlighet ett aftal med kocken och betjeningen att de skulle duka bordet för 30 personer, och sände derefter bjudnina till några af de perfoner, som plägade komma till hans fars bjudningar innan dens nes död. Dessa anlände också med pomp och ståt, och en god stund före de öfriga gästerna. Men hwad will det säga, utbraft generalen, i det han förde fin brorson afsides. Genom hwilken otur hafwa mi fått alla dessa menniskor på halsen just i dag? De äro allesamman inviterade, swarade Charolais med det största lugn. Äro de? Hwem sen har inviterat dem? Det har jag, onkel. Men är vu då ide rätt klok? Jnvitera dessa tråkiga landtpatroner! Ja, de äro måhända tråkiga, de äro bondaktiga i fina wanor och fätt; det wet jag, oh har wetat det sedan min wistelse i Paris. Men wi funna dot ide, utan att swårt förolämpa dem, med ens stänga detta hus för dem, hwarest de i många år warit sjelfskrifna. J Paris fan man wisserligen, fom jag förmodar, bjuda hwem man will; ingen lider af, att han blir förbinängen. Men här i provinfen är vet en lifsoch hederssak att blifwa inbjuden. Blif terföre icke missnöjd, onkel, öfwer att jag har handlat på egen handr. HSm! Du har kanske rätt — och i sjeljwa werket har du också rätt att wara herre här. Men skola de bjudas oftare, få önskade jag heldst weta det på för: hand, för att taga mina mått och steg derefter.