Norrländska Korrespondenten – 27 september 1865, sida 3

jag bör, — enligt mitt sätt att fe saken, — träda tillbaka för honom. Man inser lätt att denna fak ide hade många iwåriaheter; hans medtäflare fick embetet. Generalen blef öfwermåttan förargad, när han erfor fammans hanget. Det är ett af dina wanligaa genistreck och don Qnixotterier — ingenting annat än hwad jag kunde wänta af dig. Men jag får säga dig att från detta ögonblick låter jag dig helt och hållet sköta dig sjelf. Han fåt honom rock icke sköta fia sjelf. Nedan ett halft år derefter då den omtalta underprefecturen blef ledig; utwerkade han att Charolais blef defianerad till detta embete. Men han beslutade tillika att denna gåna wara försigtigare. Han wille icke förlora fin systerson ur sigte förr än han war fästad mid embetet. Annars, tänkte han, få wore han kanske istånd att för andra gången, när han fick något af sina infall, draga fig tillbaka eller förklara fia odug: lig till befattningen. Detta war oc förnämsta skälet hwarföre han nu stämt möte med honom i Paris. Men det tan nu wara tid att wända tillbaka till wåra begge resande fom emedlertid hafwa fortsatt fin resa. Klockan 6 på eftermirdagen anlände de till Paris och togo begge in på Hotel lurope. Redan då gatan sågo de af en uppllistrad sättelik affisch att Den stumma från Portici-, fom på ven tiden ännu war ny, och allmänt beundrar, samma afton skulle uppföras på stora operan. Den unge Beaucaire fick stor lust att gå dit, dels emeran han hade hört att musifen sku le wara särdeles wacker och tels, som han naivt nog tillstod, för att genast hafwa ämne till samtal med fin trolofwade TV avti Y