Norrländska Korrespondenten – 27 september 1865, sida 2

på att medtaga tretumsspik innan wi foro åstad. Men hwarför har du icke sjelf kommit ihåg det? Karlen ref sig bokom örat, och såg sig omkring; men der, syntes hwarken något hus eller folk i när: heten. Andtligen utbrast han: AH! jag skall nog hjelpa mig ändock, om blott herrarne wilja lemna mig litet tio7. Med dessa ord gick han bort till några unga pilträr, fom stodo wid wägkanten, och afskar ett par smidiga qwistar, och sammanband med dessa den lösslitna stången. Ser ni det gick för sig, fade han triumferade; jag är ide få dum fom jag fer ut. Ou gör titt ansigte orätt, fade Charolais; du fer ide på längt när få dum ut, fom du är. Kusken tog dessa ord såsom en kompliment, steg upp och man körde widare. De resandes samtal, som blifwit afbrutet genom detta lilla intermezzo, kom snart åter i gång. Men jag fitter här, tog Beaucaire omsider till ordet, od) berättar er få mycket om mitt obetydliga lif. Sätert har ni mycket intressentare saker att meddela. Ni är kanske redan gift? Charolais log: Det fan wara mycket twifwel underkastadt, huruwida det werkligen är intressantare att wara gift än att wara förälskad. Men man upphör ju ite att wara förälskad för bet man är gift — åtminftone ide de första åren. vEror ni det? Jag har dot twärtom hört att man ofta upphör att wara en god make, just emedan man är förälskad. Omwad för flag? . . jaså Ni menar förälskad i en annan perfon ? Sujt det. Men hwad mia fjelj angår, få är jag hwarken gift eller förälskad. Hwad jag fan meddela gen också ett stort fel att ingen af oss tom att I I