sig närmare bakom häckar och spalierer för att se hwad han gjorde der. På en gång ser hon sin fader närma fig från en annan sida. Hon igenkände honom tyd ligt i månskenet. Han hade smugit sig efter och förs följde henne. Hon dolde fig bakom en tjock häck. Han förlorade spåret. Men ftrart derpå hörde hau ett buller i slottet, i bibliotheket. Han trodde, att bdottern dit tagit fin tillflykt. Han skyndade efter; ett fönster stod öppet och i det såg han en man, fom han igenkände wara grefwen. Denne wille tränga fig in i rummet. Han kämpade med ett fruntimmer, som gjorde honom inträdet stridigt. Skogwaktaren trodde, att det war hans dotter, som af fruktan för den förföljande fadren stötte grefwen tillbaka. Men dottrens wanära war honom dock tydlig. Den häftiga, lättretade mannen blef utom sig af raseri. Han störtade fram. De kämpande bemärkte honom icke. J det ögonblick då grefwen wille springa in i rummet, stötte han fin jagtknif i hang bröst. Den fårade föll in i rummet. Då flogmattaren såg upp, stod hans dotter bredwid honom. Hon hade warit dold nära derintill och full af ångest aifwit aft på honom. Hon hade kommit för sent. Hon ledsagade nu ven olycklige mördaren till deras bossad. Han hade welat öfwerlemna fig i rättwifans händer, men då geruingen icke blifwit upptäckt hade han tegat för sin dotters äras skull. Den werldsliga rättwisans arm nådde icke den lättsinniga dottern; och huru den audomliga rättwisan straffat henne, wet jag ide; jag har aldrig sedermera warit i tillfälle att underrätta mig om hennes öden. Hwad Ottilia Braun eller rättare fru Wrigley beträffar, få återkom jägaren Anton efter åtta dagar, såsom hon med säkerhet wäntat, men ide ensam. Hennes man, Harry Wrigley, medföljde honom.