— Ja, utropade hon, han har nedstuckit den usla warelsen. Men jag är mörderskan, fadermörderskan! Hon war alltför upprörd för att kunna redigt swara på mina frågor. Jag uppsköt derföre förhöret med henne. Jag hade också en annan trängande pligt att fullgöra. Ottilia Braun måste få weta, att hennes oskuld mar uppdagad. Hon måste ryckas ur sitt förfärliga tillstånd, återgifwas lifwet och äran. Jag meddelade henne biljetten och underrättelsen om skogwaktarens död. Aldrig skall jag glömma anblicken af den wackra flickan, den unga frun i detta ögonblick. Den undergifwenhet och förtröstan till: Gud, fom altid lästes i det fina, blefa madra anfigtet, hade antagit en högre, nästan öfwerjordisk glans. Hon räckte mig stum fina händer och tryckte mina med hjertlighet. Derefter bad hon att få aflägsna fig för att ensamhet tacka Gud för den oändliga nåd, han wisat henne. Det är ändock tröstande att tro på en Gud, en högre, ewig rättwisa. Jag förhörde stogwaktarens dotter. Flickan till stod alt, öppet, uppriktigt, ångerfullt. Hon kunde göra det, ty sjelf war hon inför lagen oskyldig och fadren war död. Hon hade lätt blifwit förförd af den unga grefwen. Fadren hade haft aning, men icke wisshet derom. Han hade gjort henne förebråelser; hon hade nekat, men icke kunnat skingra hans misstankar. Den afton, då olyckan skedde hade hon åter aftalat ett möte med grefwen i en löfsal i den präktiga parken. Hon hade infunnit sig, men icke han. För att gå honom till mötes eller fe efter honom hade hon närmat fig slottet. Då hade hon blifwit honom warse i närheten af bibliotheket. Nyfiken hade hon smugit