Guds Dom. Berättelse af D:r Temme. Öfwers. af M. W. (Forts. från N:o 71.) — Han är död, fortfor hon i samma häftiga ton. — Han är död, swarade gossen. Han berättade, att skogwaltaren träffat honom i skogsbrynet och då lemnat honom biljetten med tilsägelse att bära den till mig i slottet. Han hade der efter gått längre in i skogen. Gossen hade ämnat begifwa fig af till slottet, men han hade knappt hunnit tjugo steg derifrån, då han hört ett skott aflossas. Skogwaktaren hade förefallit honom så underlig. Han sprang tillbaka till det ställe, der han hört skottet. Skogwaktaren låg der död med krossad hufwudskål. Han hade jagat en kula genom hufwudet. Gossen hade i dödsångesten sprungit till slottet för att lemna mig biljetten och berätta den fasansfulla händelsen. Jaa wisste allt! Min aning hade ide bedragit mig. Den olyckliga — skogwaktarens dotter mar nu den olyckliga — hade medwetslös, nästan liflös, sjunkit ned på golfwet. Jag läste biljetten först för mig sjelf, tyst, federmera högt. Skogwaktaren hade skrifwit: Han hör, att grefwe Ruthenbergs död är upptäckt. Han her fått weta att fröken Braun är misstänkt derför. Hon är oskyldig, han är gerningsmannen. Han måste nu upptäcka det. Hans samwete lemnade honom ide någon ro. Hans dotter skulle lemna widare upplysningar. Han kunde icke öfwerlefwa skammen att anses och behandlas såsom en mördare. Annu en gång sprang flickan upp.