Norrländska Korrespondenten – 9 september 1865, sida 2

aftal med honom, så att hon tryggt kunde åberopa sig på honom. Ett fortsatt förhör med henne syntes mig derföre åtminstone för det närwarande ändamålslöst, ifynnerhet då jag ide hade någon egentligen berättigande ans ledning att förehålla Henne hennes olofliga umgänge med grefwen. Jag måste först skaffa mig närmare upplysning derom. Genom ett förhör med fadren skulle jag också sannolikt icke winna något. War dot tern så fast och säker, så war han det helt wisst också. Detta war en sorglig utsigt för den arma mifs tänkta, fom jag få gerna wille anse oskyldig. Ingens ting annat talade för henne än min såsom det tycktes wisa fig ogrundade, ej ens af henne fjelf delade förmodan. Huru swårt, huru owisst war det att skaffa säkrare bewis och grunder för den! Om också detta lyckades, kunde det icke ske förr efter en kanske ganska lång tid. Till dess war den olyckliga misstänkt, anklagad för mord och under ransakningen skyldig att träda i häkte. Och om jag än slutligen fann en Ariadne-tråd i denna labyrint, Huru lätt kunde den ide knappt funs nen åter halka mig ur händerna! Den gagnade till intet, om det ide sedan lyckades mig att med def till: hjelp twinga skogwaktaren och hang dotter till befäns nelse. Och kunde jag wäl räkna derpå, om båda fingo ännu längre tid på sig att träffa aftal och bereda sig på alla möjligheter? Jag wille börja förhöret med skogwaktaren. Han hade ännu icke anländt. Jag hade frågat efter honom i dotterns närwaro. Hon blef orolig, då hon hörde, att han ännu ej war kommen. Det wädte min uppe märksamhet, men jag kunde ej uttänka anledningen dertill. Hon kunde möjligtwis i medwetande om begges deras brottslighet frukta, att han wille eller redan hade —— — — — — ———E——— — — — — — — k —