förpligtigad att anse och behandla henne såsom miftänkt för mordet. Så många omftändvigheter i ena och andra afseendet förefunnos mot henne, att en fransk i jurydomstol på grund af dem ffulle till och med hafwa förklarat henne skyldig. Det enda wittne, som kunde tala för hennes oskuld, war borta. Jag gjorde henne allt detta begripligt. Hon hade åter blifwit luan. Eller hade en för: slappning, en oförklarlig känslolöshet bemäktigat fig henne efter de sista timmarnes stormande händelser? Huru ofta, huru länge har jag icke måst göra mig förtrolig med denna tanke? Detta war hennes enda swar. Det åtföljdes af en djup suck. Derefter dolde hon sitt bleka, wackra ansigte i händerna. Måste jag då behandla henne såsom brottsling? Skulle hon under åtta dagar anses såsom sådan, till dess den trogna tjenaren återkom? Åter framställde sig för min själ en bild, som redan förri dag flera gånger liten skugga swäfwat för mig, utan att jag haft någon anlerning att tänka derpå. Denframträdde tydligare, bestämdare. Det war den wackra lättsinniga skogwaktardottern och hennes stränga, häftiga fader. Jag måste fasthålla denna tanke. Den wek icke heller ifrån mig. Jag wände mig åter till den olycklige. — Ni studsade nyss, då jag talade med er om skogwaktarens dotter. ö Men hon skakade på hufwudet. — Nej, nej, det war blott en flyktig tanke. — Ni wet ingenting om henne? — Alls ingenting. ö — Ni har icke heller någon aning? — Jcke den ringaste.