På en gång blef den unga damen orolig. — Ri will förhöra jägaren Anton, frågade hon. — Sa wisst. På hans utsago beror nära nog alt. — Men han finnes icke här. — Hwar är han då? -Jag har skickat bort honom. — Ni? — 8 min ångest hade jag glömt att säga er det förut. — Berätta. — Här kunde jag icke längre stanna. Det war I I owift, om grefwinnan skulle låta mig refa, förrän den öfwerenskomna tiden war tilländalupen. Jag fat: nade också respengar. Då min mor är fattig, kunde jag få sådana endast af Harry. Jag måste åtminstone antyda för honom anledningen till denna min begäran och detta kunde jag icke göra skriftligen. Derföre wäst Anton resa till honom. I I — Och han har ännu ide kommit tillbaka? — Sag fan ide wänta honom förrän om åtta dagar. Han hade ide mycket pengar med fig och måste derföre göra större delen af resan till fots. — Han är ide här? Det är sannerligen en ledsam omständighet. Hade hon då icke talat sanning för mig? War jägaren werkligen Mördaren? War han hennes medbrottsling? Åtminstone wann misstanken mot henne ny, förökad styrka. Jag öfwertänkte under tystnad denna plötsliga förändring af sakernas ställning. Hon tunde gissa mina tankar. — Men han kommer bestämdt tillbaka, sade hon. ö — Tror ni det? — Sag är öfwertygad derom, jag swär derpå. Hon talade med den tryggaste tilförfigt och kunde ide hafwa sagt en lögn. Likwäl war jag nu lagligen