Norrländska Korrespondenten – 2 september 1865, sida 2

redogjort för sitt förflutna lif? Hennes utseende, ord, tal — allt talade för henne och framställde henne till och med som en owanlig, ädel warelse. Men huru ofta har ide en menniskas yttre bedragit äfwen brotts målsdomare? — Ni är gift, frågade jag. Har ni någon wigfels attest? — Ja, min herre; den prestman, som wigde oss, utstref på Harrys begäran hwarsett intyg derom åt of. — Har ni några bref från er man? — Jag kan framlägga för er hela hans Forres spondens. Wi begäfwo oss in i hennes rum. Hon öppnade en byrålåda och uttog derur ett litet mahognyskrin. Hon räckte mia wigselattest och bref. Dessa andades j ven warmaste, innerligaste kärlel. Hon war icke någon äfwentyrerska; jag drog åter ett lätt anvetag. Ru fom turen dernäst til Anton. War han mördaren och ertände han det, få war hon fullkomligt sfri. Jag twiflade icke beller ett ögonblick att af honom att af honom erhålla en öppen bekännelse, ifall han begått brottet. Om han åter icke gjort det, berodde alltsammans på hwad fruntimret sagt till honom angående händelsen, då hon första gången efter densamma träffade honom. Hade hon yttrat sig på samma sält till honom fom till mig, mar äfwen detta ett wigtiat bewis på hennes oskuld och man kunde hoppas, att widare undersökningar skulle Helt oc hållet upp: taga den. (Forts.)