Norrländska Korrespondenten – 2 september 1865, sida 2

— ——— — — Men hade han werlligen också i hufwudsaken tommit sanningen få nära? War ven olydiga fållskapsdamen mörderstan eller war hon det ide? Namnet må här bibehållas. Efter lagens stränga terminologi förelåg här ide ett mord, utan ett dråp såwida sällskapsdamen war den, som werlställt brottet. Och under sakernas närwarande förhållande kunde derwid äfwen den frågan framkastas, om det icke med stäl kunde kallas nödwärn. Emellertid war detta för ögonblicket icke hufwudsat. Först af allt måtte utredag, hwilken war mördaren. Efter frökens utsago — äfwen jag kallade henne — skulle det wara jägaren Anton. Saken blef derigenom mer dunkel och inwedlad få wäl i juridiskt fom psychologiskt hänseende. War hon, fröten, mörderskan, och hyste hon ännu förhoppning att fria sig genom en osanning? War jägaren den brottslige och wille hon rädda honom genom en lögn? Hade hon werkligen talat sanning och hade en såran der tillfällighet, hwarpå stundom ehurn högst fällan bewis förefinnas i brottmålg-analerna, äfwen här drifwit sitt underbara spel? Men kunde den också bewisas? Det som icke kan bewisas, som ingen wet utaf, har aldrig funnits till. Hittills tydde intet spår, ingen aning om ett spår på en dylik tillfällighet. Jngenting annat talade derför, än den entla, obe: styrkta försäkringen af en swårt misstänkt person, som wille rädda fig sjelf eller en trogen tjenare, kanske en medbrottsling. Genom att förhöra skaffar man sig bewis. Jag måste fortsätta mitt förhör. Först och främst måste jag skaffa mig wisshet om, med hwem jag egentligen hade att göra. War hon en äfwentyrerska, som bes rättat mig en diktad saga eller hade hon sanningsenligt — UAnr.e..k—7— 9