Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1865, sida 3

bekräftade hans utsago. Det hade således icke warit han. Men hwilken då? —, Allsmäktige Gud, utropade jag. i Då såg han den döda kroppen. I — För Guds skull, utbrast han. Han sprang in i rummet och stängde fönstret; derefter måste jag berätta honom allt. Men äfwen han war ofunnig, om, hwem som hade gjort det. Förgäfwes gissade wi begge hit och dit. -Wi äro twungna att handla, fade han. Miftankan för mordet ffall falla på er; den werklige mör daren skall ide inställa sig, eljest wore han redan här. Skenet är helt och hållet emot er. Ni skall aldrig funna bewisa sanningen. Den mördades mäktiga familj skall fordra er såsom offer och låta döma er. Jag kunde rädda er — Jaa gissade hans afsigt. Aldrig, Anton. Ni wille taga på er mordet. — Sår jag, bad den trogne tjenaren. — Aldrig, aldrig, Anton. Så länge jag fan tala, skall jag förklara, att du ide är mördaren. — Jaa fruttade det. Då återstår blott en utwäg. Grefwens död måste döljas. Men huru? Han tänlte efter. Hand första tanke mar att bära litet bort i skogen, men det war farligt, knappt werkställbart. Han hade warit tillsammans med en af betjenterna på jagten; de hade fört hem med fig buntrarne, fom nattetid woro lössläppta och lockades fram af det minsta buller. De skulle skällande och tjutande följa efter liket, wädra upp tet ställe, der det lades och krafsa fram det. Den döda kroppen måste stanna i huset och här kunde det döljas endast i det rum, der wi befunno oss. s Toavsso