Al den dygdighet och ädelhet i tankeoch handlingssätt fom hon hittills wisat, gjorde det ju också få natur; ligt, att hon wille rädda lifwet! i Men likwäl! Liksom jag såsom inqvirent ide kunde obetingadt sätta tro till hennes försätringar, så war det mig också omöiligt att på förhand anse dem såsom diktade. Jag måste undersöka, utforsta, om de woro sanna eller falska. Det war dock ide alldeles omöjligt, att en räddande hand kommit emellan i det afgörande ögonblicket. i Jägaren Anton war hennes trogne, tillgifne be! skyddare. Kunde han icke, drifwen af oro för fin herrskarinna eller ledd af en tillfällighet, hafwa återwändt just i rättan tid? ö — Ni hade förlorat medwetandet, frågade jag. — Jag hade fallit i djup wanmakt. — Och när ni uppwaknade derur? — Låg jag på golfwet bredwid liket. Mina kläder woro blodiga. — Widare. i — 3Iag befann mig i ett försträckligt läge. Litet! war mid min sida, jag kunde icke twifla på mordet. Meu det föreföll mig fom en dröm, att ide jag för. öfwat bet, att en fremmande förekommit min. Och likwäl — min dolk låg bredwid mig. Jag betraktade honom; han war ren, ingen bloddroppe syntes på den. — Hwem hade begått mordet? — Anton? Men hwarföre war han icke hos mig? Huru hade han kunnat lemna mig ensam i denna före färliga ställning och wältra på mig skenet, misstantan för mordet, till och med fulla wissheten? Men kanske det war blott för ett ögonblick, han aflägsnat sig? Han hade kanske genast gripit till flykten för att rädda fitt lif. Från första plats, der han befann fig i fäler