Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1865, sida 2

matmoder, fom bort skydda och förswara mig; flutligen hånad och tillbakawisad, om jag wågade söka skydd hos henne. — Den enda, som kunnat rädda mig, war borta. Jag skulle, jag måste då duka under för en djefwulsk komplott, se mig olycklig för hela lifwet, min ung, domslycka, min ära förspild! Jag wågade icke återse min man; jag kunde ej mer wisa mig för min mor, min syster. Jag wisste ej längre, hwad jag gjorde eller borde göra. Med wenstra handen hade jag fattat tag uti fönstret; grefwen höll fast wenstra armen, den högra mar fri. Jag gren efter dolfen och lyftade ven. Grefwen befann sig ännu i det öppna fönftret. Han gjorde rörelse för att kasta fig in i rummet. Jag riktade mitt wapen mot hans bröst. Då — Den olyckliga kunde ide fortsätta längre. Henz nes ansigte war ånyo öfwerdraget af en fruktanswärd blekhet. Hennes ögon stirrade stelt framför sig. Rösten swet henne. Minnet af den förfärliga händelsen hade slagit henne med fasa. — Då frågade jag, hwad skedde då? Hon dolde sitt ansigte i begge händerna. En ny tåreflod störtade ur hennes ögon. Derpå wred hon händerna full af förtwiflan. Den olyckliga! Hon stod så nära tröskeln af det sista, fruktanswärdaste, för hennes öde afgörande momentet i fin bekännelse. Hon måste taga ut steget fullt. Ånnu ett enda ord och hon öfwerlemnade sig sjelf åt bödeln. Hon hade welat ren och trogen återwända i sin mans armar, hon hade med fri och öppen blick welat framträda för modern! Hon skulle aldrig återse någon af dem. Långt skiljd ifrån dem måste hon nedlägga sitt hufwud under skarprättarns bila. Hwad skedde