Guds Dom. Berättelse af D:r Temme. Öfwers. af M. W. (Forts. från N:o 66.) Jnkommen på mitt rum ringde jag på den kammarjungfru, fom passade upp på mig och frågade efter jägaren Anton. Jag wille meddela honom min ångest och bedja Honom fördubbla fin waksamhet denna natt. — Flickan fade mig; att han gått ut omkring tl. nio för att i månskensnatten lura på räfwar. Han skulle knappast återkomma före midnatt. — Kl. war ej mer än tio. Min ångest ökades. Iufti dag, just nu mar Anton borta och jag lemnad utan allt förswar. Amnade man begagna fig af hang frånwaro? Hwad ämnade man göra? Hade Anton till och med afsigtligt blifwit bortskickad? — Jag sköt regeln för dörren till mitt rum. Likaså omsorgsfullt tillstängde jag fönsterlufkorna. De woro mycket starka; genom dem kunde icke någon uti från intränga till mig. Så till wida war jag lugn. Men desto mer oro gjorde mig något annat. Detta bibliothetsrum är blott försedt med gamla dåliga jaloufier för fönsterna. De funna ide stå emot ett måldsamt påträngande utifrån; dörren, genom hwilken man tom in i min sängkammare frän bibliotheket kunde wäl tillstängas, men både den och låset woro klena. Jag wisste det, under de sista dagarna hade jag ofta undersökt begge. Dörren tunde med lätthet flås in. Det buller, fom deraf uppstod, kunde knappt wara betydligt. Det skulle ite tunna höras genom de tjocka murarna och de med luckor och jalousier tillslutna fönstren. Och om det än hördes ditut, skulle det endast wara en serskild tillfälligyet, att någon få sent på af tonen besökte denna aflägsna del af slottet. Sålunda