Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1865, sida 3

brista. Och likwäl måste hon oupphörligt tänka på dem. Men hon hade aråtit ut och tårarne hade mertligen inwerkat wälgörande på henne. Hon hade muns nit detta stilla, undergifna lugn, fom det klara, med: wetna, sjelständiga modet gifwer. Hon började fjelfmant fin upprörande berättelfe. — Jag är redo. Måste jag meddela er allt äfwen om mitt tidigare lif. — Jag måste fråga er äfwen om de obetydligaste omständigheter, till oc) med från er barndom. — Må ske då. — Min far war tjensteman och bosatt wid Rehn. San dog för föra år sedan då jag war femton år gammal. Han hade låtit gifwa mig en sorgfällig upp: fostran. Han dog utan att lemna efter fig någon förmögenhet; min mor, jag och en äldre sjuklig syster hade ide annat att lefwa af än en obetydlia pension, fom min mor uppbar. Med min sjuka syster bor hon i Coblenz. Jag måste ut att förtjena mitt upper hälle såsom sällskapsdam eller guvernant. Halftannat år beredde jag mig dertill, hwarefter jag för första gången anträdde mitt nya kall i en med of; bekant familj ej långt från hemorten. Jag ftannade der till förliden sommar, då jag mottog den plats, fom jag nu innebar. Hon gjorde ett uppehåll. Hon tycktes kämpa med fig sjelf om hon skulle omtala eller förtiga något, fom stod i samband härmed. Jag fom henne till Hjelp. — Hwarför lemnade ni er förra plats? Hon hade fattat fitt beflut. — Ni måste weta äfwen detta. Jag lärde känna en ung engelsman, fom med sin familj uppehöll fig i wårt grannskap. Han hette Harry Wrigley. Wi älskade hwarandra, men hans föräldrar wille ide tillåta, —— ——— BB —ä — — — ——-cczZzutnnnnnnnnnnnnnnnmmmnnmnnn-...M mOLKE——r, VÄ