Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1865, sida 3

hemlighet deraf; twärtom skröt han dermed inför mig och sin faster. Han förklarade leende, att hwarje qwinna kunde förföras. Han sade mig fräckt, att han skulle förföra äfwen mig. Hans faster log åt detta tal. Jag bemötte honom med lugnt föratt. Jägaren Anton gjorde mig trygg för hwarje wåldsamt steg, grefs wen kunde taga. Likwäl hade jag ide kunnat före ställa mig, att han till och med i fin fafter8 närmaro skulle funna tillåta fig opassande friheter mot mig. Jag drog mig derföre tillbaka från hennes sällskap. Hon befallte mig återwända. Jag begärde mitt afsked. Hon wägrade; den öfwerenskomna tiden war ännu icke till ända. Jag wille resa ändå, men hwarken jag eller Anton hade några pengar. -Att begära wår innestående lön af grefimwinnan, hade warit förgäfwes; hon ffulle hafwa märkt afsigten dermed och wägrat mig få wäl pengar fom afsted. Grefwen hade redan warit här tre dygn. Kort derefter inträffade den förfärliga händelsen. — Jag, hade om aftonen måst komma ned till thbordet. Åfwen grefwen war der såsom wanligt. Han förhöll sig stilla på qwällen och bemötte mig nästan med köld. Men han grubblade på något och hans blickar, som ofta och förstulet riktades på mig, bewisade tydligt, att jag war föremålet för hans tankar. Hans blickar woro hemsta, glödande lifsom om han rufwade på någon ohygalig plan. Jag lunde icke utan rysning se på honom och drog mig tidigt undan till mina rum. Grefwinnan lade icke något binder i wägen för mig denna gång. Hon plägade elist göra det, alltsedan hennes brorson börjat sin förföljelse mot mig. Att hon ide gjorde det nu, uppfylide mitt hjerta med ny ångest. Man stämplade något met mig. (Norti Y