den anklagade, sedan all trotsighet och som menniffofruktan är förswunnen, will lyssna till samwetets goda röst och aflägga en öppen fri bekännelse. Men ännu en gång fweto hennes krafter. En tåreflod störtade ur hennes ögon. — Låt mig först gråta, bad hon. Det förflutna hade alltför plötsligt framträdt för henne. Jag lät henne gråta ut. Tårarne kunde ju i alla hänseenden endast wälgörande inwerka på henne. Hon gret länge öfwer sitt förflutna, nu spilda lif. J detta ögonblick måste alla minnen från den förgångna tiden swäfwa för hennes ssäls blickar, hennes glada barndomsdagar och lyckliga ungdomstid, om den werkligen warit lycklig. Hon war ännu så ung och lycktiig. Hon war ännu få ung och måste likwäl tjena hos främmande menniskor i fremmande land långt borta från fin hemort och alla kära. Och i detta fremmande land, der hon ftod alldeles enfam utan ffydd och utan någon bekant, hade hon begått ett brott. Jngen, fom kunde bispringa henne med råd eller hjelp stod wid hennes sida. Och om hon också kunde tillfalla fina aflägset boende wänner, månne de welat eller förmått hjelpe henne? Den stackars modren, som kanske sjelf war olycklig, de oskyldiga syskonen, alla, som så högt älskade henne — skulle och kunde wäl de ditkallas för att blifwa wittnen till hennes brott, stam och död på schavotten? Detta war ju det enda, som hon hade att wänta. Ad, hon behöfde få wäl tröst och deltagande ömhet i fitt öfwergifna, betlaganswärda tillstånd, men borde hon wäl under nuwarande förhållanden återse moder, syskon och öfriga kära anförwandter? Nej, hellre dö, hellre genast dö! Wid blotta tanken på dem, wille hennes hjerta