Hennes blickar flögo omkring rummet; de woro wilda, nästan wansinniga. På en gång tycktes de, lik: som bundna af en magist kraft, häfta sig wid den mörka wrån bakom dörren, fom ledde till sängkammaren. Jag gick dit. — Här, sade jag, på detta stålle, underdessa golftiljor. Hon hade sprungit upp, störtade fram till mig och grep mig i armen för att hindra mig från att trampa på denna fläck. — Nej, nej, ropade hon. Jag beswär er! Det war ett fruktanswärdt skrik, afpressadt af dödsångesten. Hon föll ned för mina fötter; jar wille lyfta upp henne, men hon Höll fig krampaktigt fast wid mina knän. — Låt mig dö; jag fan ide mer lefwa. Döda mig. War barmhertig. Här, här, på detta ställe. — Stig upp, fare jag. Hemta er: täntide mer på döden, tänt på er samwetsfrid, på rättwifan, den andomliga rättwisan, inför hwilken menniskan med ånger måste framträda, om hon will hoppas och wänta barmhertighet. Mina ord styrlte henne. Trots sin förfärliga dödsångest war hon dock tillgänglig för tröst. Hen neg hjerta måste wara modigt och ädelt. Hon reste fig upp. Jag förde henne tillbaka till stolen, på hwilken hon först suttit. Jag satte mig bredwid henne; on fattade då få mycket bättre förtroende till mia. Sia mig allt, ty det måste ju litwäl en gång ske. Ni måste befria ert hjerta från den förskräckliga börda, som nedtynger det. Hon hade återwunnit fattningen; hon wille swara mig. Hon såg redan på mig med denna blick, som tillkännager en bättre, friare känsla, och antyder, att