A Öns Dom. Berättelse of D:r Temme. Öfwer. af M. W. (Forts. från N:o 65.) . Den som är medwetande om ett werkligt brott, men bär det inom sig i sitt bröst, utan att meddela sig till andra, utan att af dem söka tröst och uppräts. telse, utan att känna och betänna sitt behof af förfor ning genom straff, ban erfar ingen ånger i sitt hjerta och om han än hycklar en fåran inför fig sjelf och Gud, blifwer dock hans finne kallt, härdt och förhärdadt; han har ingen andel uti — dock nej, huru kan en menniska djerfwas wilja afgöra hwem det är, fom ide blifwer delaktig af den oändliga, gudomliga barmbhers tigheten? — Han intvängde i hennes rum, återtog jag. Hon sötte förgäfwes förswara fig mot honom. Hon bad, bönföll, Hotade. Förgäfwes! Hennes ansigte liknade fall, fultig marmor. — Då grep hon en dolk — — Stanna, ropade hon plötsligt. War det ögonblick radan kommet, då hon wille aflänaa fin bekännelse? Ännu ide; ännu tämpade hon med den starla kärleken till lifwet. Jag såg på henne frågande. Hon slog ned ögonen. Hela hennes kropp rarrade nästan konvulsiviskt; bennes bröst böjde fig, men hon teg. Ännu lunde hon ej tala. Jag måste fortfara: — Då föröfwades här ett groft brott, här på detta ställe. Sedan greps mörderskan af ångest. Men hon måfte utplåna alla spår af mordet. äfwen detta skedde här.