Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1865, sida 3

Hon darrade häftigare. — En ung man hade lommit till detta slott, en hjertlös, rå wällusting. Hennes ögon, som icke kunde göra sig fria från mina blickar, irrade osäkra omkring. — Han förföljde ett ungt fruntimmer, fom flat tade dygd och heder högt, med fina låga, äreröriga kärlelsförklaringar. På hennes wackra, snöhwita panna glänste stora swettdroppar. — Han trängde sig in i hennes rum. Hon darrade så häftigt, att Hon ide längre för: mådde hålla fig upprätt. Jag förde henne till en stol, nedsatte henne på den och blef sjelf stående framför henne. Jag handlade obarmhertigt mot henne; det skar mig i hjertat, men jag mar twungen deriill. Hade jag skolat utforska Henne på wanligt fött med mina frågor, skulle jag nödgats martera henne ännu mer, ännu längre; den fruktanswärda striden mellan ett hårdnackadt förnekande och ett slutligt bekännande skulle för henne hafwa warit långwarigare, mer på kostande. På detta sätt deremot gick jag hennes egendomliga lynne och karakter till mötes och efter en häftig, men fort tamp mäste betännelsen på en gång bana fig wäg öfwer hennes läppar för att lätta hens nes samwete men också för att lägga hennes hufwud under öödelns bila. Och denna belännelse måste hon aflägga; rättwisan fordrade det. Och tro mig, käre läsare, ei blott den menskliga, utan äfwen den ewiga, gudomliga vättwifan, ja, den gudomliga barmhertigheten och nåden fordra det. (Forts.