— För några weckor sedan war grefwinnans brorson, en grefwe Paul Ruthenberg på besök här? — Ja, min herre. Hon uttalade dessa ord med styrka. Hon hade hemtat fia mer, än jag wäntat. Känflan af den yttre äran, kärleken till lifwet, fruktan, den oemotståndliga fielfbewarelfe-driften hade utrustat äfwen denna swaga warelse med denna stora, mången gång underbara kraft, som nästan ingen annan än brottmålsdomaren blir i tillfälle att lära känna och som så ofta omintetgör alla hans kombinationer, försöt och ansträngningar. Derföre är det som lagen fördömer och straffar denna kraft. Och likwäl är den så rent mensklig. — Huru länge war han här? fortfor jag. — Fjorton dagar. — Swart begaf han sig härifrån? — Min herre, han förswann här plötsligt en natt oc) sedan def har man ide haft någon under: rättelse om honom. Hon uttalade äfwen dessa ord med stor fasthet och säkerhet. — Förswann? Det ligger således en hemlighets:full slöja öfwer hans bortowaro? — Det will så synas. — Afwen för er, min fröken? Jag såg skarpt på henne wid den plötsliga frägan. Jngen muskel rörde sig i hennes anlete. Hon kunde till och med uthärda min blick. Hon hade werkligen tilllämpat fia den der underbara kraften. Men jag måste lyckas bryta den. Jag fortsatte mitt förhör och gjorde ännu några swagare försök att få fram sanningen. — Hade den unga grefwe Ruthenberg här ingått några förbindelser?