Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1865, sida 2

Guds Dom. Berättelse af D:r Temme. Äfwers. af M. W. (Forts. från N:o 63.) Han hade öppet framträdt med sina misstankar; kanske hade han derwid blott tänkt på tillfrevshällel: fen och nöjet att fe fin menniskokännedom beriktigad. Grefwinnan hade warit få mycket mer förbehållsam. Men hon war ett fruntimmer, fom alltid warit wan att rädda stenet. Brottets uppdagande skulle wäcka allmänhetens uppmärtsamhet, angripa hennes hus och familjs ära. Derföre lät hon hellre sin närmaste anförwandt ligga mördad i sin graf, hwarur han dock icke lefwande kunde upptagas. Och skulle ide brottets upptäckanre och den derpå följande ransakningen nödwändigt bringa i vagen hennes egen swåra andel i brorsonens dör, hwartill hon gjort fia skyldia genom att tåla, till och med uppmuns tra hans förföljelfer mot sällskapsdamen? Deraf tom sig wäl hennes oro, samt wiede och hat mot mig. Och kunde bon icke möjligen hafwa ännu större, swårare, närmare andel i brottet? En blott moraliskt mebbrottslighet stulle wäl knappt funna hafwa få oroat detta fruntimmer. Men war det wäl då så afgjordt, att ett brott, ett mord werkligen war för handen? Och om så war, måste derföre sällstlapsdamen nödwändigt wara den brollsliga? Oupphörligt föllo mina tankar på den madra stogwaltardottern och hennes stränga, häftiga fader. En fak mar eafgjord; jag måste fortsätta mina efterforstningar. Ånnu kunde och wille jag göra det