Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1865, sida 2

winnan. Liksom jag hos grefwen mötts af frivolitet, få mötte mig här ett wekt, ädelt sinne dch dertill en djup olycka, fom afpråglade fig i hennes wackra ans letsdrag. Hon hade fällt tårar under sitt arbete. Jag trodde mig ännu se dem. — Min fröken, började jag, jag är fretdjuftitierådet . . . från ... Hon war brottslig. Endast det skuldbelastade samwetet kunde få förskräckas wid namnet på den af alla kända brottmålsdomaren. Hennes ansigte blef litblett. Broderiet, som hon ännu höll uti, flög af och an i hennes hand. Hon kunde icke yttra ett ord. Hon wacklade till en soffa och inbjöd mig med en wink af ven darrande handen att taga plats bredwid fig. Jag satte mig. Hon war skyldig. Det återstod mig nästan icke något twifwel mer derom, men det mwarntafte medi dande med den olyckliga tämpade inom mig med min embetspligt. Jag gaf henne tid att hemta fig. Hon war ju alltid i mina händer. Derefter började jag mina foraliga frågor. — Wågar jag anhålla att få weta ert namn, min fröken? Dttilia Braun, swarade hon fakta. Först fmå ningom återwann hennes röst sin wanliga klang. — Er hemort? — Jag år från Rhenprovinferna. — Huru länge har ni warit här? — Sevan förliden sensommare. Jag hade fort förut i Ems tommit til fru grefwinnan fåfom sällskapsdam. — Hwar hade ni warit förut? — På ett gods mid Rhen, också ver i egenskap af sällskapsdam.