rinna i ett förräderi. Äfwen i mitt hus må ni göra hwad er embetspligt föreskrifwer. Jaa beder er blott, ställ ide någon mer fråga till mig. Jag refommens derar mig hos er, min herre. Hon nickade på hufwudet så stolt fom en drotts ning och gid in i ett af rummen intill. Men hon war och blef dot besegrad; jag Hade wunnet spel. Det är, det måste wara domarens sträfwan att winna partiet. Och detta är äfwen nödwändigt för menskligheten. Men huru sorgligt, huru förskräckligt är ide spelet i wissa fall för de personer, fom före lora det? Det gäller lyda, ära till och med lif! Och är då alltid den, fom derpå sålunda förlorar allt, en dålig menniska, en skurk och usling? Hur ofta woro icke swaghet, förförelse, öfwerilnina till och med en i fig sjelf ärel afsigt driffjedren till brottet och den arma rättwisan måste då, när hon utkräft sitt offer, kasta sorgdoket öfwer den bindel, hwarmed hon nödgats betäcka fina ögon, klagande öfwer, att hon dock ide annat är än en arm blind mensklig rättwisa. Och hur ofta är hon ide ens detta utan endast en dör, förskräcklig, all mensklig rättwisa till och med hånans de lagparagraf? Mot hwem skulle jag också nu winna spelet? Mot en stackars dygdig, wärnlös flicka, fom hade förs swarat sin dygd och sin ära mot det råaste angrepp. Grefwens kombinationer stämde öfwerens med hans swägerskas. De woro hos begge arundade på den fullkomligaste kännedom om personer och förhåls landen. Den lättsinniga grefwen, för hwilken intet war heligt, have ide heller behöft hyfa confideratios ner i något afseende. (Forts.)