henne wäckt misstanke, kanske wisshet, att swågern warit hos mig och meddelat mig några underrättelser. Hon anade, kanhända kände till af hwad beskaffenhet de woro. Men hon motsade dem icke; de gjorde henne till och med orolig. Detta war ett tydligt bewis på, att de icke wore helt och hållet ogrundade, antingen swågern förut meddelat henne dem eller icke. J sednare fall hade hon sjelf kommit till samma resultat och öfmertygelse fom han, och få mycket riktigare woro då deras slutsatser. Jag måste bewara frågan. Sanningen wågade jag ide säga; ljuga kunde jag ide. Jag walde der: före en annan utwäg. — Nårig fru, en brottmålsdomare är lagligen förpligtad att icke gifwa swar på många af de frågor, som göras honom. Deremot måste jag yrka på, att ni beswarar hwad jag nyss hade äran att fråga ev om, Hon tänkte efter. Hon lade fin hand öfwer ögonen. Så fatt hon orörlig nästan en hel minut. Hon märkte, att hon låtit fånga fig. Men medwetandet derom hade ho8 den fina, stolta ryska grefwinnan, fom hittills blott firat triumfer och nu såg fig besegrad af en få djupt under henne stående preussisk friminaldomare, uppwäckt alla ett stolt och sannolikt icke rent hjertas passioner. Werldsdamens stolthet och sjelfbeherrskning förmådde ensamt tillbakahålla det fulla utbrottet af hennes hat och ondskefullhet. Hon reste fig häftigt från fin platå, rätade upp fig framför mig och såg på mig med ett uttryck af förödmjukande högmod. Derefter fade hon långsamt och med en ton, som liknade det skarpa, iskalla ljudet af slärande stäl: — Min herre, för min del lägger jag största wigt på äran och skall aldrig göra mig till deltaga: