Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1865, sida 3

trädgård, i hwilken de långa raderna af glasfönster i drifhusen alänste i solen. Äfwen i det inre af huset öfwertygade mig allt, att jag befann mia hos en dam, fom lefwat med i stora werlven och ide glömt dess njutningar, wanor och beqwämligheter. Jag lät anmäla mig hos grefwinnan och blef genast införd till henne. Jaa hade redan på förhand gjort mig en tydlig föreställning om hennes utseende. En något fetlagd dam med tyyliga spår af förgången skönhet och — såsom reminiscens af hennes förra fria lif — ett wisst lätt eller ogeneradt sätt, fom åts minstone erinrade om swågerns frivolitet. 3 allt det öfriga hade jag haft rätt, men ide i det sistnämnda antagandet. Jag hade dömt qwinnan efter mannen och detta är alltid falskt. Då mannen icke bryr sig om skenet, lefwer qwinnan uteslutande i och för det. Det måste så också wara. Först den qwinna, som fullständigt brutit med werlden, med dyad, ära och allt, kan frånsäga sig skenet; men då har hon ock sjunkit ned i dyn. Grefwinnan Ruthenbera war en fetlagd, men ännu ganska wacker dam; hennes smaffulla, men enkla flädsel gjorde henne yngre, än hen werkligen war. Man kunde anse henne för fyratio år, men hon war sextio. Uttrycket i hennes wackra ansigte och hennes sätt fivar rade dock mot hennes werkliga ålder. Hon mar al: warlig, wärrig, afmätt, kall, näftan sträng. Deri hade jag således fulltomligt misstagit mig, men jag skulle ännu mer misstaga mig på henne. Hennes ögen ech panna wisare, att hon war ett llokt fruntimmer, till och med klokare än swågern, emedan hon mar mer fluten och tillbafarranen, få framt ide hand öppenhjertighet hörre till ret slane diploma tiska fpråt, fom skall rölja tankarne. (Forts.