wäntate fin utwalde, fom skulle hemta, henne, på det prydligase utstyrd; på ututt timma infann sig brudaummen, men i enkel resdränt. Detta ådrog bhonom förcbråelfer of ven frij rade, trinolinomgifna, bandbeprydra bruden. J häftigheten lauåt. bon hans beteende att komma få simpelt Härd oan ständigt, vet antyrde ide nänon alad tillrranelse, och wittnade ingalunta om kärlel utan om lilaittigbet. Brutens granna drägt tort före insteppningen bare redan nedstämt brutaummens humör oc moral latun ötate hans missnöje. Jngendera mille gifwa wita och kläta om fin, och i följd deraf upypstot en ortwexlina som antog en temligen bitter farakter. Brus dens föräldrar lyckades slutliaen förmå rottern att gifwa med fia. Missnöjt och Enotande påtog äfwen hon reckläder. Dreslan törte fram Paret sieg uti; men brutens gräl upphörde icke, utan hon båstod att bon skämdes wisso fia i en såran drägt inför hr konsuln, och bon gjorre fia löjlia för alla fina ber: fanta. Förgäfwes lofwade brudgummen henne att i Newyork fira bröllopet med wanlig ståt; hon war lika obewetklig och wände honom ryggen. J denna stämning stea man ur wagnen. J konsulns trappor wille ödet att brudgummen råkade trampa på brutens resklädning. Hen sade honom att han war en drummel. Han sökte wänta saten i skämt och fiva-. rade: vet war ju en riktig lyda att han ide trampat på den wackra fidenkflärnins! gen, som då säkert blifwit sönderrifwen. i j Nu jäste gallan öfwer hos bruden, fom; förklarare att hon alldeles ide jäntte gifta sig med en man, som förstörde bela hennes bröllops öglärje — hon wisste nu hwad hon hade att wänta i Amerika utaf honom! Inga ord förmå lugna henne, och brudgummen fer sia twungen att återwända med henne till föräldrarne. Hans föreställningar endast ökade hennes wrede, och för att bewisa att det mar allwar med stilsmessan ref bon sönder ångbåätsbiljetten och kastade bitarne för. hans fötter. Nu följre ett stormigt uppträte. Förälrrarne nödgades ersätta strättaren passagen och han afreste ensam och bedröfwar. Han borde i stället ha? tackat Gud!