Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1865, sida 2

— Wil ni deremot gifwa mig ert hedersord? — Hwarpå? — Ått ni icke i Turellen omtalar mitt besök hos er. Det skulle dessutom icke tjena er till mycket, då jag alltid skulle förneka ert påstående. — Ni har rätt. Jag ger er mitt hedersord derpå. — Då ger jag också mitt. Jag önskar er lycka i er undersökning, min herre, och har den äran att rekommendera mig. Han gick. Kort derefter hörde jag hans wagn rulla bort. Han hade gjort de mest olikartade intryck på mig. Han mar en utaf desfa ej ensamt i ryska skolan bildade, fulländade diplomater, för hwilka intet i werlse den, utom en enda sak, är helig, och detta enda är en oinskränkt, blind tillgifwenhet och hörsamhet för den regering, fom de tjena. För denna offra de alt, och för att ide den skall blifwa komprometterad, äro de till och med färdiga, om det behöfdes, att skjuta sig för pannan, Det ligger en ite deri; man skulle funna kalla den stor, om en sådan uppoffring skedde för folkens wäl oc) lyda. Min diplomat hade ide framställt något giltiat skäl eller tillräcklig bewekelsegrund för fin angifwelse. Kunde icke hos en sådan man den egentliga driffjedren wara usel, förkastlig? Kunde han icke wilja begagna mig såsom medel för genomdrifwande af låga planer? Å andra sidan hade han på det hela endast med delat mig fina kombinationer och utlemnat alla de fakta, fom utgjorde de egentliga sista bindande premisserna i hans slutledning. QO102z Ve