— Hr grefwe — sade jag, ni har icke något spår, någon underrättelse om er brorson allt ifrån det ögonblick, då han den der afton tog godnatt af sin faster? — Jcke det minsta, min herre. — Han kan således icke heller hafwa meddelat eder hwad som sedermera händt honom? — Naturligtwis icke. — Det finnes således andra wittnen till hwad han derefter företagit sig? — Jcke, så widt jag wet. — Och likwäl meddelar ni mig förhållanden och omständigheter, som blott han sjelf eller uppmärksamme aktgifware på honom kunnat berätta er? — Och ändock befinner jag mig nu blott wid början af mina meddelanden. — Wågar jag utbedja mig en förklaring härpå? — Jag är er den skyldig. Jag har aldrig warit polistjensteman. — Det kan jag wäl tro. — Jcke heller brottmålsdomare. — Afwen detta tror jag. — Men jag är diplomat, en gammal diplomat. — Oh? i — OM fan följaktligen kombinera, jag också, ehuru jag hwarken warit polistjensteman eller brottmålsdomare. —Ni berättar mig således nu edra kombinationer? — Min herre, jag har studerat menniskorna. Jag kände min brorson, känner min swägerska och har lärt känna hennes sällskapsdam. På Turellen har jag gifwit akt på mennistor, förhållanden, lokaliteter. Tror ni att jag är i stånd att göra riktiga fombinar tioner? — Beträffande er brorsons förswinnande?