Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1865, sida 2

kl. 10. Några minuter derefter hade brorsonen äfwen tagit godnatt af sin faster. Sedan dess har man icke mer sett honom. Men dessa omständigheter äro er wäl redan bekanta, hr kretsjustitieråd? De woro det werkligen. Men icke så följande. —Cälsskapsdamen bor — hon är ännu qwar på Turellen — i bottenwåningen. Hennes rum wette åt trädgården. Hen har twå rum, ett hwardagsrum och en sångkammare, hwilka stå i förbindelse med Hmarandra genom en dörr. Till sängkammaren stöter ännu ett tredje rum; det ligger i ena ändan af byggningen. Dess fönster wette också åt trädgården och en dörr lever in i det från den unga damens sångkammare. Hetta rum är ide bebodt; der förwaras en game mal boksamling. Min swägerskas sällskapsdam, men ide hon sjelf, besöker det stundom. Hon har derföre låtit gifwa sig nyckeln till biblioteket för att kunna komma ditin direkte ur sin sängkammare. Nyckeln låter hon eller lät åtminstone förr sitta i dörren. Hon plägade ei ens wrida om låset, få att man utan fynnerligt beswär kunde komma in i hennes rum ur bi: blioteket. Fönstren till sällskapsdamens begge rum äro inwändigt sörsedda med starka luckor, i biblioteket fin: nas blott jalousier för fönsterna. Bottenwåningen ligaer för öfrigt icke högt upp från marken. Om nätterna äro waksamma hundar lössläppta på gården; luckor och jalonsier pläga der: före endast om wintern wara tillslutna. Den natt, då min brorson förswann — det war i slutet af April — woro åtminstone icke jalousierna i biblioteket nedfällda. Min brorson gick blott för syns skull in i sitt rum. Efter en stund släckte han sitt ljus; derpå gick han tyst ut, stängande dörren liksom om han gått till sängs. Sakta gick han utför trappan,