—— — — ——ä———7 — Tig Sofi! Jag tror du will reta mig med vina gamla tidningar? i — Onffar du då kanske att jag tar mitt arbete och sätter mig i ditt skrifrum? — So, det skulle just passa! Jag skall på förs middagen skrifwa flera bref och så kommer du och alla barnen och störa mig. — SÅ mill jag lemna dig ensam då. De små wilja så gerna helsa god morgon på pappa. Ser du inte, min wän ... — Sa, det tror jag nog, att du helst lemuar mig ensam. Hå, hå! jag stackare som får sitta här enfam med mina krämpor! ... God morgon, mina små!.. Nå men, Sofi, att du inte fan fe efter att flidan Har ett snyggt förkläde på fig, då hon kommer att helsa på fin far... Pojken är ju ide putsad om näsan! Det är inte nog att du gifwit mig få många barn, du will också plåga mig med att se vem ofnygga. Gud wet huru jag skall ha råd att uppfostra dem alla... — Kära L., inte vår jag för — — — — Att ungarne äro som olja och ostron om näsan? Nej bewars! .. det är kanhända jag, fom rår för det? Hwaba? — Ska wi antaga bjudningen till N—s i afton eller skicka återbud? — Ja så, will du nu gå bort igen! Det är då alldeles fasligt hwad du försummar ditt hus för de ewiga kalaserna. — Så bli wi hemma, om du få wil? — Ja få, du will twinga mig att bli hemma... Jag, fom få wäl behöfwer en smula förströelse! Du är riktigt hjertlös, Sofi! Så fan du gå och jag bli hemma. — Jo, det ffulle juft fe bra ut!... Då skulle