oförlikneligt präktiga brillor, som jag fått af en liten god fee. Dessa will jag låna Er om I wiljen följa mig för att, på riktigt nära håll, betrakta den Qusliga sällheten i den älskwärde L:s hus. Okammad och, wi nödgas tillstå det, äfwen otmwättad och oborstad, det är ju fasligt, sitter hr L. wid frukostbordet jemte hans lyckliga Sofi och ve äldste barnen. — Käåra du, hwad är det här? ffall det wertli gen wara kaffe? frågar L. för toppen till munnen och gör en mycket ful grimas. — Jaå wift är det kaffe, min wän. Smakar tet dig inte? — Sa få, vet fall således wara kaffe? Wet vu reda på huru mycket kaffebönor det konsumeras i mitt hus hwarje år? Hwaba? Mina hushallsböcker uppgifwa olika för hwarje år, swarade frun med en halfqwäfo suck. — Sa få, de göra det... hm... Tror att det åtgått rubbelt få mycket förlidet år, fom det första året jag hade eget hushäll? Hwaha? — Du gisdsar inte illa, min wän. — Erulle tro att jag har rätt. Du medgifwer att vet går åt dubbelt få mycket nu, fom förr, och lit wäl är kaffet sämre nu, mycket sämre. Du borde werkligen sjelf tilfe, Sofi, att din man finge godt faffe ... Nu ftjäla pigorna det bästa laffet och wi få dricka på sumpen — — —. — J åår tyckte du, att det war för startt. Jag gaf derföre befallning att faffet stulle wara swagare! dag. — Men i dag, just i vag stulle jag wilja hafwa det mycket starkt, emedan lätaren sagt att det är uyttigt att kurera den fördömda gikten. — För fort tid sedan yttrade du, att läkaren : förbjudit dig att dricka kaffe.