Med dessa ord wände hon sig om, och drog sig åter tillbaka i förmaket. — Du har rätt, Geraldine, sade miss Vaughan, fom hört allt hwad som försiagått och fom af det allwarliga i uppträdet helt och hållet fallit nerv från fin högtidliga ställning. Om du lemnar Thornivale är din karakter förlorad, du kan då aldrig mer wisa ditt ansigte här i trakten. — Jag will icke lemna Thornivale, fade Geraldine bestämdt och sydde häftigt på sitt broderi, men gjorde endast falska stygn. — Min hustru har rätt, mamma, sade Arthur. Jag skulle icke ha uttryckt mig så, icke ens nu, men det är sanningen. — Måste iaa fördraga det, Arthur? grinade mrs Amphlett. — Måste jag lemna Thornivale för denna odugliga warelse, fom du kallar din hustru. Fröida dia åt den tanken min gosse; men få länge jag Ief: wer, blir det endast en tanke! — Jag will, att det skall ske, moder, fade Arthur. Kom ihåg! Hwad jag en gång försäkrat det will jag. Då du ide fan lefwa på aktningswärd fot med min hustru, måste du lemna oss. Dufårej bannlysa henne från det fom tillkommer henne. Jag har ingenting mer att tillägga; jag lemnar dig och anhåller att min moder betänker det jag sagt. Arthur git in i för: maket och tillslöt dörren bakom fig. Sålunda lemnad åt sia sjelf, brusade gamla mrs Amphletts wrede, utan twång och hinder, genom bennes inre. Det war förfärligt att åse. Hon gick af och an i det stora ekpanelade bibliotheket, hennes tunga andedrägt hördes till förmaket genom alla de tjocka dörrarne och tunga dörrförhängena, som woro heräknade att utestänga högre ljud än en qwinnas ande