Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1865, sida 2

— Lemna nu frågan om det lumpna, fade Ges raldine med förändrad, befallande ton, och låtom of försöka att uppspåra sanningen. Jag will tala, fort: fatta hon och nedtystade mrs Amphlett med fin uppe lyftade hand och fina blixtrande ögon — det är min rättighet och jag will begagna mig veraf. q — På mitt ord, detta är en ganska besynnerlig tilldragelse! grinade mrs Amphlett, lutade sig framåt och fästade sina ögon på henne för att sålunda krossa henne med sin blick. Men Geraldine war uppretad och liksom de flesta skygga personer war hon mera sorglös, mera obetymrad om följderna och hade froå: rare att beherrffa fin än de werkligt modiga och fielfförtröfstande. Hennes hela wiljekraft måste ha blifwit uppeggad, då hon förmådde utstå mrs Amphletts mest härdnackade och ifrigaste motstånd. —-Ni har skrifwit dessa bref, fortsatte Geraldine od) lade fin hand på paketet, och eftersom ni talar om miss Vanghan och kusin Henry, önskade jag att de måtte gifwa Arthur en berättelse, om huru de fattat samma historier. Mif Baughan, fade hon, talade i samma brådskande och bestämda ton, har ni någonsin förebrått mig för en opassande förtrolighet mot min kusin Henry? Och hon läste det ställe ur brefwet, som nämner, att miss Vanghan krossat Geraldine med en af sina stolta blickar. i — Nej, fade denna betänksamt, lät fin lorgnett falla och uppknäppte fina handstar. Jag mins ide, att jag någonsin talat med dig om det ämnet, men jag har wäl sagt åt mrs Amphlett, att jag fann det mindre passande att du skulle vida få mycket med kapten Aztler, och — sanningen att säga — för att undwika, att man skulle föga något ondt om dig, med hwilken jag på sednaste tiden umgåtts jå mycket. (Forts.)