Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1865, sida 2

fet trefligt; likwäl ite med en få fullkomligt förtrolig och munter ton fom wanligt. Derpå gingo de alla genom salen in i bibliothetet, der mrs Ämphlett pli gade fitta om morgnarne. Hon anade, hwad fom komme att inträffa, få snart hon såg dem inträda i en få besynnerlig ordning. Hon war blef och hennes ans sigte företom skarpare och twärare än nägonsin och elden i hennes ögon war häftigare än eljejt. Men för första gången utöfwade de intet inflytande på Oe raldine. Mrs Amphlett kände i i detta ögonblick att mattens spira war fallen ur hennes hand. -Swad betyrer allt detta, min unga fru? frå gade hon, vå Geraldine framträdde till bordet i fpetfen för de öfriga. Hwad är meningen med den löjs liga min du antagit denna morgen? Kan du förklara denna tomedi, sade hon och wände sig till miss Baughan. — Ma foi, non! swarade hon, jemkade sin vrids drägt, satte sig med owanligt behag på en soffa, tryckte på fin lorguettfjeder och fixerade sällskapet få noga, fom om hon utgjort publiten och de öfriga aktörer på scenen. — Det betyder, degynte Geraldine, och hennes röst darrade lätt, men af wrede och icke rärsla; att ni till min man skrifwit bref angående mig, öfwer hwilta det är en pligt för mig att fordra — fordra, upprepade hon, en förtlaring inför dem, hwilka ni anfört såsom närwarande och wittnen. — Milda himlar, Arthur! hur kan du tillåta denna obildade unga person att nedsätta dig — en man af werld till medsammanswuren i i en sak få lumpen oh opassande fom denna! fade mrs Amphlett ursinnig. — Fanns det wäl någonsin en illa uppfoftrad flidsnärta, som icke wille ställa till uppträden! tillade hon halfhögt för sig sjelf.