Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1865, sida 2

berätta det för mig, och jag will swara dig från det innersta af mitt hjerta, såsom jag alltid swarat dig. Jag har aldrig bedragit dig, Arthur, och jag will icke i dag börja en bana af falskhet och hyckleri. — Du nåste läsa dessa. Jag kan ej säga dig något mer. —Arthur lade fin mors bref i hennes Händer. Geraldine genomläste dem — allesammans — och de woro åtskilliga. Hennes färg tilltog och hennes ögon mörknade; men hon läste dem helt lugnt till slut och återlemnade dem åt honom med samma onaturliga tystnad och fatt ännu en stund fullkomligt stum. Derpå uppsteg hon. — Arthur, sade hon, du måste komma med mig till din mor. Din kusin och miss Vaughan måste äfwen wara närwarande. — Prat, Geraldine, sade Arthur, som hade en werklig fruktan för uppträden: jag will icke tillställa någon löjlig scen, som hela nejden skall prata om. Hwad wi göra, måste göras lugnt och ossemellan —allena. Henry och miss Vaughan, werkligen! Jag will inte höra talas om sådana tokroligheter! — Jag fordrar det, sade Geraldine med sakta, men bestämd röst. — Jag fordrar det, Geraldine! Det är ett besynnerligt språk af dig till mig. — Händeljen är äfwen besynnerlig, Arthur. Ac, tillade hon bittert; och du har äfwen begått det gamla, blinda misstaget! Emedan jag i det dagliga lifwet är hwarken nogräknad eller sjelfwisk, emedan jag af na turen är blyg och lätt handterlig, tror du att jag saknar känslan af hwad jag är mig sjelf skyldig, att jag saknar styrka och sjelfaktning. Om du begått detta misstag, så måste du glömma det i dag. Kom, denna sak måste genast uppgöras. (Forts.)