Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1865, sida 2

Hon såg så älstlig ut, och han war ju blott en ung äkta man, och detta war deras första famman: träffande efter 3 weckors skiljs messa. Hon hade warit så uppriktigt glad att få se honom, och detta hade icke tycke af köld; icke heller hade kusin Hal tyckts befmiä rad och brottslig, och ehuru han bewakat dem, hade han icke sett en enda blick wexlas dem emellan, som haft den minsta skymt af en otillbörlig förtrolighet, de tycktes wara goda wänner, hwilket ju war ganska nas turligt, men också ingenting widare. Hans betänfkligs heter weto således märkwärdigt hastigt. Geraldine war den första som talade. — Du är ledfen, Arthur? fade hon hastigt, men darrande. — Sa, Geraldine, mycket ledsen. — På mig? och hennes hand smög sig mildt till hans ansigte. — Ja, på dig, endast på dig. — Swarför ser du icke på mig, då du säger så? sade hon och slöt sin närmare intill honom. Han wände fina ögon mot henne. Hennes ögon woro få kärleksfulla, hennes hela sätt och hållning så wältaligt och barnsligt ömt, att hang hjerta öftverswämmade alla hang swartsjuka griller, såsom feber attiga drömmar bortblekna i morgonens solsken. Han tog hennes händer i sina och blickade trofast och färletgfullt, men sorgset i hennes ögon. — Så skön och så falsk! sade han halfhögt för sig. ston hon wertligen wara trolös med så kärleksfulla och ostyldiga ögon? Och — har wäl min mor ljugit för mig? — Hwarföre talar du få fatta Arthur? jag fan ej höra dig. Säg mig uppriktigt, hwad fom ligger på ditt hjerta. Hwadhelst det än är, skall du öppet