Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1865, sida 2

men jag har på de sednaste dagarne gifmit henne full komligt fria händer, för att sålunda bättre funna lära känna hennes karakter, och jag tror jag kommit underfund med hwad jag welat weta. Ditt omdöme om miss Baughan war, fruktar jag, mer träffande än mitt. Hon är en staty. Då Geraldine utförde de der fees nerna, hwilta jag omtalat för dig, fatt hon och fåg derpå med ett missbelåtet drag sitt ansigte uppreste sig slutligen mycket högtidligt och lexade upp Geraldine för hennes lättsinne och brist på känsla. Henry tog Geraldines parti; och miss Baughan oc) hon tilltalade hwarandra mera uppriktigt än artigt. Efter slutad träta lade Geraldine fin hand i Henrys och bad honom kyssa den. Men jag tyckte det aid för långt och blans dade mig i jafen. Jag ber dig, att du ei skall bry dig om, hwad jag sagt. Geraldines uppförande är för ingen del tadelwärdt oc) endast miss Vaughans öfwerdrifna blygsamhet har deri funnit skäl till ons märkningar. Om jag ej är orolig deröfwer, få behöfwer du ej heller wara det. Men denna sista punkt förstörde mrs Amphletts hela wäfnad. Hon glömde, att hon genom att gifwa ett bestämdt uttryck åt de misstankar hon önskade låta förstå, lemnade spelet från sina händer. Samma natt lemnade Arthur, utan att ha slutfört sina affärer, både London och fina advokater, hwilka woro fysfelfatta med att ännu widare intrassla en ganska klar och tydlig fråga. 9 tyntig frå LV. Nästa morgon, medan sällskapet på Thornivale helt lugn fatt wid frukosten, steg Arthur in i rummet såsom en melodramatisk tyrann: blek, aftärd, mörk och wredgad. 0 (Forts.)