Ell gistermäl af kärsek. Aj Willie Collins. (Forts. fr. n:o 49.) På fjerde dagen anlände ett bref — fort, förbehållsamt och kallt. Det innehöll ingenting sårande, men också intet upplifwande för hans unga fru. Geraldine önskade nästan, att han alls icke skrifwit, ehuru hon war glad och tacksam att finna, att han befann sig wäl och att intet ondt händt honom. Hon beswarade brefwet såsom om intet moln hade lägrat sig emellan dem, och fordrade inga förklaringar. Hon berättade honom allt hwad hon gjort, både med och utan att inblanda kusin Hals namn; bland annat, hur wänlig hang mor mar mot henne och hur älffwärd miss Vaughan kunde wara, då hon ide war uppe retad och ide fatt fig på fina höga hästar, såsom en dag då hon och hennes kusin red öfwer till Croft. — Min mor hade rätt, fade Arthur, fommanbditande fina tänder, — Geraldine har det allmänna fel, fom tillhör swaga personer, hon är ide fann; och detta bref — skrytande med min mors wänlighet och miss Vaughans wänskapsfullhet är ett bewis derpå. Jag har warit en narr. Hur kunde jag wäl wänta att ett fruntimmer, fom ide war af min famhäll8ställning, skulle ega ett bildadt fruntimmers känslor och wara finkänslig och sann wid en sådan skräflares töipattiga kurtis! Hur kallt Hon strifwer! Hon syftar alls ide på min långwariga tystnad. Således måste det nu bli skilnad: ja förrän denna månad förflutit, måste allt wara uppgjordt. Tre mänader efter bröllopet,